En Störig Blogg

En sak som jag stör mig oerhört på när det gäller min sambo, trots att han för det mesta är underbar, är att han alltid ska vandra mellan projekten. Vissa blir klara, men majoriteten blir på standby.

Ett typiskt scenario:
Han ska hänga tvätt. Ser på vägen till badrummet att tvättställningen blivit lite sned, behöver dra åt en skruv. Hämtar en skruvmejsel. Ser där verktygen är att det finns ett perfekt hål som redan är klart, så han behöver bara borra ett hål till för att få upp förvaringen med spik, skruv osv i. Borrar hålet, letar efter plugg. Ser att det fanns disktrasor som ska till köket, de har hamnat fel. Tar disktrasorna och lämnar i köket. Ser att det är äckligt kaffe i bryggaren. Häller ut och sätter på nytt. Tar fram en mugg, ser att den är sprucken, tänker kassera den, går till hallen och ska ta på skorna för att lämna muggen i miljöstationen direkt. Hunden kommer och gnäller. Han kopplar hunden och ställer muggen på hallbordet. Promenerar med hunden, kommer hem, upptäcker muggen osv.
Tvätten är för länge sedan glömd, och tio andra projekt är påbörjade.
Det är jättebra att göra saker. Men man kan ju göra klart det man påbörjar och sedan gå till nästa sak. Kanske gå ett varv och sen skriva en lista och numrera sakern i den ordning de ska prioriteras. Men så gör han sällan. Det är jag som står för listorna i det här hemmet :o)

Det positiva: När jag kommer med en lista med saker jag vill ha gjorda och verkligen säger att DET ska göras först sen DET sen DET. Då GÖR han det. I den ordningen. Men det är väl fan att han inte kan göra det UTAN lista?

Och en sak till. Varför måste man stanna upp så fort man går förbi en TV? Han stannar ALLTID till och kollar lite på TV om han ska göra något i vardagsrummet. Varför gör man så? Tv:n springer inte iväg, den finns kvar även 20 sekunder senare när han har hämtat eller lämnat det som skulle hämtas eller lämnas. Då kan han gå tillbaka och titta hur länge som helst. Men det verkar roligare att stanna till just när jag VÄNTAR på honom. Vet inte varför, men så är det tydligen... Skumt.

Varför anses man vara en dålig mamma för att man inte är hemma med sitt barn dygnets alla timmar? Är det skillnad på när pappan är borta och när mamman är borta, om man kör med ersättning? Jag tycker ju inte det, kan jag säga. Varför har mamman första tjing på att vara förälder jämt, är inte pappan också förälder?!
Det låter smått absurt i min värld. Skulle pappan inte klara att vara förälder medan mamman sover, går på stan eller åker till stallet? What's the big deal, liksom?!

Ärligt talat, förtjänar inte mamman lite ensamtid när hon kånkat runt på lillplutten eller lillpluttan i nio månader, verkligen? Jag tycker det vore det mest naturliga i världen. Våga inte säga att mamman är en dålig mamma för hon tar sig tid att tänka på sig själv, för det kan man hårddra in absurdum. Tycker man så, då kan mamman inte ta en dusch utan bebis. Då kan inte mamman se en film på tv utan att ha bebis i knät. Man kan inte heller åka och klippa sig eller gå till tandläkaren utan bebis. Då får bebisen problem med anknytningen. Verkligen.

Folk är för fan sjuka i huvudet. Anknytningen tar INTE skada om mamma drar iväg de fyra timmar som bebisen ändå sover mitt på dagen. Även om bebisen är vaken så händer inget katastrofalt. Det enda som händer är att pappan får en chans att vara just pappa. Ohmygooood vilken katastrof!

/Fröken Störig

Var på bio igår. Trots att jag har en liten plutt på tre månader. Men det verkar som fler än jag tycker att det kan vara okej att lämna sina små för att vara vuxen ett tag då och då. Dock finns det som alltid gnällspikar som kommenterar att "bebistiden är sååå kort, jag tycker nog att man kan hålla sig hemma de månaderna.." Jodå. Det kan man. Men jag vill inte. Jag tänker inte vara hemma jämt och alltid, jag har alltid varit en sån person som gör mycket saker och sällan är stilla så att säga. Har ju flyttat 32 gånger i mitt 30-åriga liv, det kanske säger en del.

Nåja. Jag var på Snabba Cash. Toppenbra film. Men väääldigt omgjord. Typiskt svensk film. Inget får vara som det är. Men den är ändå klart sevärd, så jag var inte alldeles besviken ändå. Det var bara lite svårt att släppa boken och gå in i filmen. Men när jag väl klarade det, så var det helt lugnt.


Något jag blev lite störd över var att jag (liksom alla andra, antar jag) målat upp bilder av karaktärerna, och Fadi, Mrado och Jorge var alla långt ifrån min bild. Jag trodde Mrado skulle vara BIFFIG. Här var han bara en liten sticka jämfört med i MIN bild :o) För att inte tala om Fadi! Men man vande sig. Positiv överraskning; radovan var en HOTTIE jämfört med min inre bild.

Nu ska man bara invänta att det blir DVD av den med!
/Fröken Störig

Läser på familjeliv om en karl som tycker synd om sig själv för att han numera inte får något sex av sin fru för att han fick ett ryck av ärlighet och berättade för henne att han tyckte att hon var tjock innan jul.

Helt rätt att vägra sex i ett sånt läge, anser jag. För han hade nämligen inte ens fått FRÅGAN om hon var tjock eller ej. Att vara diplomatisk och säga ärligt att jo, lite har du väl lagt på dig, men det är bara mer att tycka om, det hade varit ok om man ställt frågan. Men att bara häva ur sig?!
Var fan är folkvettet i dagens förhållanden, det undrar jag ibland faktiskt..

Jag har försökt komma i kontakt med en person på flera ställen. Via mail. Via gästbok. Via blogg. Och nu via PM. Ändå får jag ingen respons. Börjar undra varför, jag tycker nämligen att det är lite synd att inte få svar på de frågor jag ställt, eftersom det skulle göra bloggen bättre.
Men å andra sidan. Hon är en upptagen människa. Hon har dessutom barn. Så jag får lugna ner mig. Chilla lite. Men det är så svååårt ju! *otålig*

Varför skriver så många på Familjeliv om hur dåliga deras förhållanden är? Hjälper det? Blir det ändring?? I think not. Jag fattar liksom inte varför man skriver om hur dåligt man har det och tror att det ska hjälpa att andra läser om skiten? Vore det inte bättre att ta ansvar för sitt liv och försöka få till en förändring, något som gör att man kommer ifrån det negativa, vare sig det rör sig om att man börjar gå i terapi, skickar ut patrasket ur sitt liv en gång för alla eller att man sätter sig ner och pratar om vad det nu är.
INGEN annan än man själv kan göra att saker ändras till det bättre. I slutänden är det ändå var och ens ansvar att se om sitt eget hus, så att säga. Vill man vara lycklig så får man banne mig jobba sig dit själv med, ingen kan göra det åt dig. Man kan få hjälp. Men bara du själv kan ta det avgörande steget.

Har du en karlslok som vägrar befatta sig med barnen och hushållet? Jamen bra. Då kan du ha det så tills dess att du antingen ställer ultimatum-och står för det. Eller tills du slänger ut honom. Alternativt flyttar själv.
Det är klart att det inte är kul. Men det kanske är ett måste om man ska få må bättre. Och det är ingen på hela Familjeliv som kan göra det ÅT dig. Det måste komma från den det GÄLLER.

Jag tror jag har hittat flera hundra sådana trådar i lite skiftande varianter. Jag fattar inte vad folk tänker med. Stå upp för sin rätt till att ha ett liv, det verkar inte vara något man gör numera..eller?
Jag blir så jävla trött!
Är man inte beredd att göra något åt saken, då ska man fan inte klaga på sitt liv heller. Allvarligt talat. SKÄRPNING!
(Nu menar jag inte de som blir misshandlade, även om det är lika mycket upp till dem att komma upp med mod och vilja nog att ta sig ur det.. men där är det en annan svårighet eftersom det kan slå väldigt fel om man misslyckas.)

Är det inte typiskt att folk ska komma preciiiis när småbarnen håller på att somna?! Det har hänt igen. Lillkillen höll precis på att somna och då--"pliiing" på dörren. Visserligen får vi en bättre tvättställning men det är trots allt en ganska så typisk tajming :oP
Nåja. Det onda med det goda, försöker jag påminna mig själv!

Jaja, han är söt. Varm och mysig när det är snålblåst utanför dörren. Och han kan lite konster. Jag gillar vår hund, inget snack om saken. Men jag gillar FAN inte hans päls som rasar av, inte ett strå i taget, utan drivvis!!
Det mest underliga är att det alltid hamnar stora högar i hörnen direkt när jag dammsugit. Igår dammsög jag. Exakt 45 sekunder efter dammsugaren ställts undan så hittade jag---en hundhårstuss stor som ett normalt jävla ÄPPLE!

VARFÖR måste hundar håra ner så mycket?! Kan man inte få dem med päls som inte faller av? Någon...?

Är det fler än jag som har grannar som inte fattat att julen INTE varar fram till påska?!

Här dräller det av julstjärnor, adventsljusstakar och belysningar i alla de former. Inte för jag egentligen bryr mig om belysning, men när ska man ta bort adventsstakar och julstjärnor då?! Trettonhelgen har jag för mig, men det är kanske inte så längre?
Liiiite fundersam blir jag. Är det jag som är tidig med att ta bort, eller har grannarna tänkt framåt och är tidiga med ÅRETS julpynt, kanske?/Fröken Störig

Jag vaknade klockan fyra i morse. Sen dess har jag inte kunnat sova. Hur irriterande är sånt på en skala?! Väldigt. Jag kommer att vara aptrött klockan tre i eftermiddag. Ungarna däremot, de sover som små stockar.
Femåringen går numera bara två dagar i veckan på dagis för att jag har föräldrapenning. Det lönar sig att ha ungen på dagis på andra sidan stan. Då får man kompromisser, istället för tre värdelösa timmar per dag (iväg, lämna, hem och vända och sen dit och hämta igen.. skitdåligt. Skönt att slippa det!)

Men nu ska jag inte klaga mer. Nu ska jag kolla på Desperate Housewives. Det enda dumma med att göra det är att jag har mindre kvar att titta på tills säsongen börjar på tv igen. Det är för lite DH på tv nuförtiden!
/Fröken Störig

Får jag bara fråga.. vem fan uppfann ordet "Meh"? ÄR det ens ett ord?? I seriously doubt it. Även om det ÄR ett ord så är det i alla fall väldigt fult. Inte svordomsfult, men det låter.. muppigt. Fjortisvarning, liksom.
Det knäppa är att den som fått mig att tänka på det här ordet är snickaren som glidit runt här i en veckas tid. Han säger det så fort han öppnar käften! En gubbe på kanske 55 år. Alla vill vi hålla oss unga, eller?
/Fröken Störig

Den här bloggen kom till för att jag ska kunna häva ur mig allt jag stör mig på utan att egentligen UPPFATTAS som störig av min omgivning. Därför är jag anonym. Bara en sån sak är rätt irriterande, att man ska behöva göra sig anonym för att "våga" häva ur sig allting.

Varför är det så farligt att säga vad man tycker i olika frågor? Om jag inte gillar en händelse eller en person så får jag alltid blickar och kommentarer som idiotförklarar mig. Varför är inte MIN åsikt okej?! Jag har tröttnat på att folk drar likhetstecken mellan mina åsikter och min personlighet, bara för att de stör sig på en av mina åsikter så stör de sig på mig som person. No more säger jag bara. Nu tänker jag köra anonymt. Jag vill inte, men jag gör det, för att "kunna" uttrycka mig mer fritt utan att folk ska döma mig på grund av en sketen åsikt.

Nu kör vi!

/Fröken Störig